Utdrag ur Kapitel 14 i Vederlag, den fjärde och avslutande boken i Fritt Fall serien. Vederlag utkom i november 2016.
”Har du barn också?”
”Nej, det hann aldrig bli några.”
Johan tänkte efter. Lucy måste ha varit gift med den där markisen i minst tre år.
”Hann inte? Hur menar du?”
”Vi fick inga barn, är det så svårt att förstå? Inte för att vi inte försökte utan för att vi helt enkelt inte fick några.”
Johan visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Hela situationen var märklig. Plötsligt hade Lucy bara stått vid hans bord och tittat forskande på honom. Av någon anledning hade han flugit upp från stolen och hälsat på henne och, mest eftersom hon inte hade gjort några ansatser till att gå, efter en liten stund också frågat om hon inte ville göra honom sällskap. På sätt och vis ångrade han det nu.
”Och nu är han död. Sörjer du honom?”
”Det är klart att jag gör.”
”Vad hette han?”
”Birkenhead.” Lucy gjorde en liten egendomlig grimas, så fortsatte hon.
”Sir John Finch, markis av Birkenhead om det ska vara korrekt. Dessutom hade han en del andra titlar men det är nog för komplicerat för dig för du är ingen riktig gentleman.”
”Nej det förstås! Men vad heter du då? Om jag vill vara korrekt.”
”Markisinnan av Birkenhead, ja Birkenhead är slottet vi bor på, det har tillhört släkten i över fyrahundra år. Och en ofrälse som du kallar mig definitivt Markisinnan av Birkenhead. För mina vänner går det bra att använda Lady Lucy vid tilltal.”
”Menar du allvar?”
”Ja, varför inte?”
”Kan de inte kalla dig bara Lucy?”
Kvinnan, för hon var verkligen kvinna och inte längre den brådmogna flicka som Johan träffat för fem och ett halvt år sedan, såg för första gången sedan hon dykt upp en aning irriterad ut.
”Det finns en hel del som du inte förstår därför att du inte är engelsman Johan. Hur adelskapet fungerar och vilka plikter det medför hör definitivt dit. Jag är markisinna, har du inte förstått det?”
Johan slog ut med handen i en avvärjande gest.
”Det är klart att jag har, men vad jag inte förstår är varför dina vänner måste kalla dig Lady bara för att du råkat gifta dig med en karl vars förfäder bott på samma ställe i flera hundra år.”
Lucy log nu igen, det hördes på hennes röst att den lilla irritationen var överstökad:
”Sanningen att säga Johan”, sa hon med lite lägre röst än tidigare, ”så har jag verkligen kämpat med att lära mig alla officiella och även oskrivna regler som finns inom adelsskrået här i England. Och det är mycket att sätta sig in i, betydligt mer än jag någonsin kunde ana när John friade till mig. Men nu har jag lärt mig grunderna, och jag anstränger mig verkligen för att hela tiden lära mig mer.”
”Jaha”, sa Johan.
En servitris kom fram och började plocka bort efter hans avslutade måltid. Johan kom på att Lucy med stor sannolikhet kommit in på restaurangen för att få något i sig.
”Vill du ha något? Jag menar, får jag bjuda dig på något?”
”Ja tack”, sa Lucy. ”Gärna ett glas sherry.”
”Två glas sherry, tack”, sa Johan. Flickan nickade. Så vände hon sig mot Lucy och neg djupt.
”Mylady”, sa hon och försvann ut genom svängdörren till köket.
”Hon måste vara infödd engelska i alla fall”, sa Johan. Lucy nickade, så dök det upp en lite retsam min i hennes ansikte. Det var något Johan kände igen sedan den tid de haft samma arbetsgivare.
”Det är bara du som inte förstår min storhet Johan. Har ni inga adelsmän där borta i Sverige?”
”Jo det har vi väl, men våra adelsmän avskaffade själva sina privilegier för några år sedan. Så går det till i upplysta samhällen. Men några grevar och baroner finns för all del kvar i landet.”
”Baroner finns här också, men begreppet grevar använder vi bara när det kommer utländska adelsmän hit.”
Lucy log mot honom igen, samma retfulla leende. Den här gången gjorde det Johan irriterad. Varför förstod han inte riktigt själv.
”Var kommer du ifrån Johan?” frågade hon plötsligt, ”ja i Sverige alltså. Vad heter din hemstad?”
”Hur så?”
”Jo, säg nu. Var kommer du ifrån i Sverige?”
”Ett samhälle som heter Trollhättan”, sa han kort.
”Då så! Dig skulle vi kalla för Greven av Trollhättan. På det sättet skojar vi engelsmän gärna med besökare från andra länder.”
”Jaha, det låter ju jätteroligt.”
”Seså, inte surna till nu. Du tycker att vi överdriver adelskapet och vi driver lite milt med er som inte riktigt förstår vad det är bra för. Det är väl ganska rättvist.”
”Vad är adeln bra för då, bortsett från er själva?”
”Det är bra för balansen i landet till exempel. Pöbeln kan inte bestämma allt, då går det som det gjorde efter franska revolutionen. Men här har vi ett över- och ett underhus i parlamentet. Och överhuset ser till att förändringar sker i ett måttfullt och ansvarstagande tempo.”
”Det var en fin omskrivning. Är det inte i själva verket så att överhusets pärer nästan alltid gör vad de kan för att motverka alla typer av förändringar?”
Lucy såg på honom en stund. Utan leende den här gången.
”Nu är du barnslig Johan”, sa hon så. ”Det där tror du inte ens på själv.”
Johan skakade olustigt på huvudet.
”Inte alla kanske”, medgav han.
”Nej, naturligtvis inte. Men vi struntar i det där nu. Vi kan promenera en stund i parken här utanför innan jag ska tillbaka ut till Birkenhead igen.”
Johan drog upp sitt fickur. Det var nästan två timmar kvar innan hans tåg tillbaka mot Newcastle skulle gå.
”Kör till då”, sa han. Och efter en sekunds betänketid tillade han med en lätt bugning.
”Mylady!”
Lämna en kommentar