Utdrag ur elfte kapitlet av Nordkap, den andra boken i Fritt Fall-serien. Nordkap utkom i december 2012.
Utflykten hade tagit längre tid än de förstått, solen hade nu definitivt gått ner och skymningen föll. Nils funderade över vad klockan var, antagligen var föräldrarna redan oroliga för honom. Just då kom en vuxen man springande efter dem:
”Sven”, ropade han, ”var i helvete har du hållit hus?” Nils kände igen kamratens far. Mannen var märkbart upprörd. Han gav sin son en örfil:
”Försvinna så där på lördagskvällen så att en annan får springa runt och leta efter dig. Din förbannade olycka.” Mannen gav sin son ytterligare en snytning. Sven skyddade sig så gott det gick.
”Ni båda ska också hem”, sa mannen i något lugnare ton och nickade mot Ola och Nils. ”Jag har pratat med din mor Ola, hon är ute och letar efter dig, och det är nog din far också”, fortsatte han vänd mot Nils. Båda pojkarna nickade. Sven hade redan börjat gå mot hemmet och Ola följde efter in mellan husen. Mannen vände sig mot Skräcken.
”Är det du din olycka som lurat pojkarna” frågade han. Oviljan var påtaglig.
”Jag? Nej det var det fräckaste”, sa Skräcken. ”Jag hittade dem uppe i Hjulkvarnsskogen. Det var jag som såg till att få dem hemåt. De sprang runt däruppe som tokar och sköt pilar på varandra.”
Svens far såg tvivlande ut, så vände han på klacken och gick samma väg som Sven och Ola:
”Du går hem med en gång Nils”, sa han över axeln.
När de kom fram till kyrktornet var det mörkt. Det lilla hopp som tänts när Svens far kommit stormande hade snabbt slocknat igen när han försvunnit. Lill-Skräcken var inte den som ändrade sina planer för att några vuxna letade efter honom. Pojkarna hade tagit sig upp förbi Storgatan och vidare en bit österut innan de med yttersta försiktighet via bakgårdar smugit fram till bron och vidare ner till kyrkan.
Lite besvärligt var det att ta sig upp till första avsatsen, men därefter gick det desto lättare. Stegarna mellan de olika nivåerna var ordentligt surrade för att klara hårda vindar, och pojkarna hade snart tagit sig upp till översta avsatsen. Trots att det var mörkt gick det att silhuetterna av husen inne i samhället. En del ljus, särskilt från restaurangen inne på Grand Hotell, kunde också urskiljas, och även i fallfåran kunde byggnaderna skönjas. Nils tyckte också att han såg de skummande vita virvlarna, men det kanske var inbillning. Det ständigt närvarande vattendånet lurade honom antagligen.
”Ja du Nisse. Ska vi fortsätta högre upp tycker du?”
Nils glömde snabbt utsikten. Vad menade Skräcken? Tanken som han försökt skjuta ifrån sig sedan de börjat sin klättring slog nu till med full kraft. Han befann sig på några ynkliga brädor 80 fot upp i luften tillsammans med en fullkomlig galning. Nils tittade uppåt och upptäckte en några tum bred avsats som antagligen löpte runt hela tornet i dekorativt syfte. När han sträckte upp handen nådde han precis den lilla avsatsen. Nils visste inte om Skräcken menade allvar, tänkte sig att de skulle ta sig dit. Så fick han en idé.
”Det där är för smalt för mig. Men något måste vi väl hitta på innan vi klättrar ner och jag känner att jag behöver pissa.”
”Va, här uppe?”
”Ja. Det gäller att passa på så länge det är en byggarbetsplats. När det blivit kyrka går dit inte an att pissa häruppe längre.”
Skräcken skrattade. Det här var ett upptåg i hans smak. Pojkarna strilade under ganska högljutt fnittrande. När de uträttat det de skulle tystnade båda och lyssnade efter ljud. Sedan klättrade de så snabbt de kunde ner. Utanför Nils hem skildes pojkarna åt. Det var tydligt att Skräcken börjat oroa sig för sin hemkomst. Under promenaden hade han tystnat allt mer. En liknande förvandling hade ägt rum med Nils. Att vara ute och gå ihop med Skräcken kändes plötsligt inte längre så farligt, jämfört med de bannor som väntade hemma.
Just när Nils skulle öppna dörren in hörde han Oskars röst bakom sig.
”Nils för fan, vänta lite,”
”Hej, var har du varit?”
”Ute och letat efter dig förstås. Vad trodde du? Var fan har du varit?”
”På Slottsön. Skräcken drog med oss dit.”
”Ja, ja det där tar vi sedan. Men lyssna du! Du kommer att få skäll, fattar du det?”
”Ja, det är klart.”
”Av både farsan och morsan?”
”Ja, ja!”
”Bra! Berätta då inte mer än nödvändigt av de dumheter ni hittat på. Och säg för fan inget om Slottsön. Nu går vi in. Vi blir oroliga begriper du väl?”
Lämna en kommentar