Bok nummer 1 i Fritt Fallserien.
Just när han skulle öppna dörren förstod han att det kunde vara en björn. Han tog några steg bakåt upp på slänten mot dammen och försökte komma på vad han skulle göra. Det hördes ljud inifrån fähuset, ljud som han inte kände igen och som skrämde honom.
I gryningsljuset upptäckte han nu också spåren, och trots att han aldrig sett vare sig björn eller spår efter björn tidigare förstod han att det knappast kunde vara något annat.
Plötsligt såg han också att något var fel med fähustaket och med ens förstod han vad som hade hänt: En nyvaknad björn, kanske ända uppifrån Värmland, hade letat sig söderut på jakt efter mat. Den hade hamnat vid just deras torp, fått vittring på kon, tagit sig upp på fähustaket och antingen grävt sig ner genom torven eller helt enkelt rasat igenom.
Mer eller mindre rakt på kon och det var väl dess dödsbrölande som väckt honom.
Han insåg omedelbart konsekvenserna och kände en stark vrede bubbla upp inombords, men han insåg också att han var tvungen att trycka tillbaka ilskan. Inne i torpet fanns Josefina och de sex barnen, och i fähuset höll en björn på att äta sig mätt efter en lång vinter. På den ko som förutom några höns var deras enda husdjur och vars mjölk var så gott som oumbärlig för deras överlevnad.
Det var den 14 mars 1859. Edvin Andréasson skulle fylla 33 år om ett halvår, och han begrep medan natten alltmer övergick i morgon att han just nu hade två allt överskuggande bekymmer.
Ett långsiktigt som innebar att familjen, eller i alla fall han själv och de båda äldsta sönerna, skulle tvingas lämna det torp som varit hans hem sedan giftermålet med Josefina. Björkhagen kunde inte längre förse dem med livets nödtorft, inte ens med deras blygsamma måttstock.
Det andra problemet var av mer akut art:
Han hade en björn inlåst i fähuset. Dörren var haspad på utsidan och hålet i taket hade björnen så vitt Edvin kunde begripa ingen möjlighet att ta sig upp till.
Edvin hade fångat en björn. Frågan var vad han skulle göra med den.
—
”Knekten har ett nytt slaglåsgevär.”
Johan som skulle fylla tolv om två dagar hade varit skolkamrat med en son till indelte soldaten Skarp. Soldattorpet låg i utkanten av socknen, men ändå i rätt ända från Björkhagen räknat. Skarp var känd för tre saker. Han hade som yngling stridit under fältmarskalk von Essen vid Bullaren, han hade ett häftigt humör och han var förtjust i brännvin. Edvin insåg att den gamle knekten knappast skulle ge sig ut en smällkall vårvintermorgon för det eventuella nöjet att nedlägga en björn. Han funderade en kort stund:
”Du springer över till Skarps Oskar. Säg till knekten att en björn ramlat in genom fähustaket och att han får en halv kanna brännvin om han tar med sig bössan och kommer.”
Edvin vände sig mot sin äldste son:
”Och Johan du går över till Molins. Förklara för Erik vad det är frågan om och be honom ta med sig en halv kanna.”
Oskar som var halvannat år yngre än Johan fick det svåraste uppdraget. Det var egentligen inte riktigt bra. Den äldre brodern var betydligt morskare men Johan hade något fel på ena foten och tog sig inte fram lika fort. Och nu var det bråttom!
Oskar såg liten och rädd ut när han gav sig iväg, tillsammans med storebror den första biten men snart nog skildes deras vägar. Oskar plumsade in på stigen mot soldattorpet medan Johan fortsatte fram emot granngården, Molins gård.
—
Josefina blåste liv i glöden i spisen och lade på ett vedträ. Det räckte knappast för att värma upp stugan , men det var nog för att ge lite liv år den havrevälling som den snart nioåriga Anna rörde till varje morgon. De tre småbarnen märkte de äldres allvar och kröp ihop i soffan med stora ögon.
Edvin såg på sin hustru. Hon tittade tillbaka med uttryckslös min. Återigen kände Edvin vreden koka upp inom sig. Varför skulle en satans vilsen björn ge sig på hans enda ko? Han tänkte att han borde säga något för att lugna ner småbarnen, men han var alldeles för uppskärrad för att komma på något. I stället gick han ut igen, förbi granhäcken upp till fähuset. Han smög fram till dörren. Inte ett ljud hördes därinifrån nu. Han sneddade över till vedboden och hämtade yxan, så tillbaka till fähusdörren igen. Edvin svingade den tunga yxan ljudlöst i luften ett par gånger och blev underligt upphetsad. Han andades tungt. Det var nu alldeles ljust, även om solen inte orkat upp. Försiktigt vred Edvin upp haspen och drog upp dörren en liten aning.
I dunklet såg han först kons kropp. Huvudet låg bakåtböjt i en konstig vinkel och ena bakbenet pekade rakt upp. Edvin flyttade blicken några meter år sidan. Där satt björnen och tittade rakt på honom. De såg på varann några sekunder, sedan gjorde björnen en rörelse med huvudet. Edvin tryckte igen dörren, vred för haspen och sprang på darrande ben till närmaste skydd. Det var vedboden. Han drog igen dörren och ställde sig på insidan och höll i handtaget så hårt att fingrarna vitnade. Efter en stund lugnade han sig något och märkte att det gick att se ut genom en springa i vedbodsdörren.
Edvin såg fähusdörren och han såg yxan ligga i snön strax utanför. Han öppnade vedbodsdörren och gick ut. Egentligen ville han gå och plocka upp yxan, men benen vägrade lyda. I stället gick han mot torpstugan på ostadiga ben. Vid päronträdet stannade han och kräktes våldsamt.
Hela tiden hade han blicken riktad mot fähusdörren.
—
Oskar Edvinsson var rädd. Han hade nu lämnat den välkända delen av skogen närmast Björkhagen och han var inte riktigt säker på att han skulle hitta till knektstället. Men det var inte den saken som gjorde honom skräckslagen. Missade han Skarps stuga skulle han snart nog komma fram antingen till körvägen mot Vänersborg, eller, om han drog sig för långt åt vänster, till ån.
Inte heller var det björnen som oroade honom. Inte direkt i alla fall. Björnen satt hemma i fähuset och kunde inte göra honom något. Nej det var något annat, kanske hade han märkt av föräldrarnas oro och smittats av den. Han sprang i slädspåren på stigen, där skaren bar bäst, men han sjönk allt som oftast igenom den översta snöskorpan och han märkte att han började svettas på ryggen.
Förra året i februari, den vintern hade varit lika kall som årets, hade en vargflock hemsökt trakten. En natt hade Oskar suttit med Johan och föräldrarna och lyssnat på vargarnas ylande helt nära, och det hade gjort ett oförglömligt intryck på honom. Far hade till slut gått ut och gjort upp en eld på gårdsplanen och fram emot morgonen hade ylandet avtagit.
Det påstods att en av gårdarna i socknen haft vargspår alldeles utanför ladugården. Och i somras, när han hjälpt till vid slåttern på Ovangården, hade han också hört berättas om en bonde som kört över Hullsjön med släde. Ekipaget hade fått vargflocken efter sig, hästen hade skenat och gubben hade ramlat av släden. Ofta när Oskar var ute ensam i skogen kom bilden av hur vargarna gav sig på den stackars mannen för honom. I vanliga fall brukade han kunna skjuta undan de där tankarna, men idag gick det inte.
Plötsligt stannade han. På avstånd hördes ett ylande. Oskar kunde inte avgöra vilket håll det kom ifrån. Hans första impuls var att vända om igen och springa hem. Han lyssnade intensivt. Ännu ett ylande hördes, den här gången lät det mer avlägset. Oskar kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Han knäppte händerna:
”Käre Gud”, bad han, ”låt mig hitta Skarpens stuga innan vargarna tar mig. Käre gode Gud, låt mig inte bli uppäten av vargarna.”
Han bet ihop tänderna och smög fram mellan träden. Med alla sinnen på helspänn och händerna fortfarande knäppta upptäckte han plötsligt en liten ljusning mellan träden till vänster om sig. Han rusade fram och såg nu också konturerna av en byggnad. Han kände igen den. Det var indelte soldaten Skarps boställe.
—
”Det där är en räv som ylar pojk. Hade det funnits varg i närheten så hade du inte gått här nu.”
Oskar gick bakom knekten Skarp mot Björkhagen. Två av Skarps söner var också med. Oskar hade, innan skräcken tagit över, funderat en del över hur han skulle bli mottagen, men i soldattorpet hade de genast förstått allvaret. Knekten hade sett riktigt nöjd ut när han häktade ner geväret från väggen.
Utanför Björkhagen möttes de av Edvin som hade sällskap av Johan och Erik Molin. Erik var näst äldste sonen i granngården. Han var ogift och bodde kvar hemma trots att han var jämnårig med Edvin. De båda hade träffats när de jobbade med kanalbygget i Trollhättan, och det var genom Erik som Edvin träffat Josefina. Edvin anade nog att Erik ganska ofta ångrat att han fört samman de båda, men om så nu var fallet så visade han det aldrig. Erik var en god vän och det var skönt att han fanns på plats. Nu hjälptes de år att sätta in Skarp i läget.
”Det finns två sätt”, sa knekten sedan han fått förutsättningarna klara för sig, ”antingen tar jag mig upp på taket och försöker få skott genom öppningen.”
Mannen funderade en stund:
”Eller också tar jag eldställning i slänten och någon av er öppnar dörren.”
Det blev en del tal fram och tillbaka, men ganska omgående befanns dörralternativet bäst. Dels hade Skarp svårt att klättra. Dels gick det inte att bortse ifrån att även han skulle ramla genom taket.
Sedan knekten stärkt sig med en ordentlig sup lade han sig i ställning femton meter från fähusdörren. Edvin ställde sig vid dörren och de övriga placerade sig i närheten av vedboden. Ingenting hördes inifrån fähuset och Edvin antog att björnen helt enkelt sov middag efter att äntligen ha fått sin hunger stillad. Skarp skulle ge tecken när det var dags att öppna dörren, men fortfarande höll knekten på med någon form av förberedelser.
Edvin hade yxan i vänsterhanden och höger hand på haspen och till slut gjorde Skarp det överenskomna tecknet. Ytterst försiktigt vred Edvin om haspen och drog med sig dörren tills den var helt öppen. Därefter smög han så tyst han förmådde iväg längs väggen, runt fähuset och fram till de andra vid vedboden.
”Såg du något”, viskade Johan.
Edvin skakade på huvudet.
De sex som samlats vid vedbodsdörren stirrade intensivt upp mot soldaten på sin post. Fem minuter gick utan att någonting hände. Det var bestämt att ingen skulle lämna sin post såvida inte Skarp gav tecken. Fem minuter till passerade, och så ytterligare tio. Knektens båda söner såg missmodigt på varann. Den enda aktivitet som inträffat så långt var när Skarp stärkte sig med en klunk ur sin kanna.
—
”Vi måste göra något innan han somnar.”
Fähusdörren hade nu varit öppen i gott och väl trekvart och det var en av Skarpsönerna som viskade fram orden. Edvin såg på pojken och begrep att han hade rätt. Han viftade med båda armarna mot Skarp men den gamle knekten vinkade omedelbart tillbaka dem. Den gesten kunde knappast missförstås och det höll åskådarna lugna ännu en kvart.
”Nej nu måste vi göra något”, bestämde Edvin och viftade återigen upp mot Skarp. Soldaten viftade återigen tillbaka, om än något mindre bestämt den här gången.
”Jag går fram och drämmer yxan i väggen ett par gånger. Ni skriker så mycket ni orkar”; sa Edvin med låg röst.
”Så var det väl fan om inte björnen ska vakna”, fortsatte han för sig själv på väg fram mot fähuset.
Återigen darrade benen på Edvin när han smög fram emot husknuten för att få ögonkontakt med Skarp. Han tittade upp mot soldaten som låg i skjutställning, sedan vände han blicken mot de fem vid vedboden. Därefter slog han baksidan av yxan i väggen och skrek så högt han förmådde. Skottet small nästan omedelbart därefter och i nästa sekund såg Edvin den stora björnen rusa ut, rakt emot Skarp som försökte komma på fötter. Med ett svepande slag fällde björnen knekten till backen och med ett ursinnigt vrålande bet den tag tvärs över ansiktet på Skarp och ryckt loss halva huvudet.
Gruppen vid vedboden reagerade på olika sätt. Oskar och Erik Molin störtade in i vedboden, men Skarpsönerna och Johan tog ett par steg framåt och viftade och skrek av alla krafter. Plötsligt vändes björnens uppmärksamhet mot dem och med förvånansvärd snabbhet galopperade den till attack. Skarps pojkar kom snabbt in i vedboden, men Johan klumpfot sinkade honom. Edvin tog tre steg framåt utan att tänka. Björnen var nu precis i jämnhöjd med honom, men hade uppmärksamheten riktad mot Johan. Med full kraft drev Edvin in yxan mitt i björnskallen.
Djuret tog ytterligare ett par steg framåt, sedan föll det på sidan och blev liggande.
Edvin andades häftigt. Han gick fram till björnen och stötte till med tåspetsen mot dess kropp. Den rörde sig inte, Då satte han klacken mot björnens nos och drog loss yxan.
”Ditt as”, flämtade han.
”Ditt förbannade, jävla as.”
Lämna en kommentar