Bland de närmare 100 återförsäljare jag besökte i samband med att Fritt Fall utkom 2011 var det en som tog emot fler än jag erbjöd.
Det var en bokhandlare i en stad inte alltför långt bort, en trevlig och optimistisk kille som tagit över relativt nyligen:
”Jag kan lika gärna ta tio direkt”, sa han.
Efter några månader ringde jag och kollade hur försäljningen gått, då hade han sålt fyra. Ytterligare någon månad senare ringde jag igen, då hade han plötsligt åtta kvar. Därefter svarade han inte, vare sig när jag ringde eller när jag mejlade.
I april 2014 ringde så en kvinna, jag fick för mig att det var bokhandlarens mamma. Hon berättade i alla fall att verksamheten gått i konkurs och att förvaltaren upptäckt ett så kallat kommissionsbrev gällande mina böcker. Lite sötsurt frågade hon om jag ville ha tillbaka osålda böcker. Tyvärr tackade jag nej, det ångrar jag nu.
Det hade varit roligt att veta om någon sålts över huvud taget?
Det var en sorglig historia det där. Sensmoralen, som jag läser fabeln, torde väl vara att optimism är ett jävla otyg. Vi får hoppas killen med sitt bett i det sura äpplet lade sordin på sin livsglädje och framgent satsar mer cyniskt i sina affärer. En boklåda i en småstad, det fungerar ju bara i feelgoodserier som Gilmore Girls…
Ja, det var tråkigt att han inte lyckades. Han hade fräschat upp butikslokalen och satsningen var värd ett bättre öde!